Hemmadagar

Har varit dagmatte i två dagar och ledig resten av veckan. Älskar att slippa åka någonstans. Allra helst nu när måendet svänger från minut till minut. 
Men så blir jag ledsen. Är ju ensam. Ett antiklimax. Vill mer men orkar inte. Jag är så avundsjuk på människor som orkar, vill och kan, och som är GLADA. 

Lyssnar på Mikael Persbrandts pod nu, I am, där man följer honom på hans utredning för bipolär. Ah... det gör ont att känna igen sig. Han var inte lycklig när han var 20, 30 eller när han var 40. Han minns inte när han var lycklig senast. Inte jag heller. Tänker och tänker, men kommer inte ihåg. Jag tror jag var lycklig 1995-1997. Och förra året, när min son sa att jag skulle få en valp. Är fortfarande lycklig över min hund! Utan honom hade jag nog inte levt idag. Eller varit inlagd. 
Men just att vara lycklig mer än en dag, att vara lycklig i livet, det minns jag inte ens att jag har varit. 95-97 där så var jag nära, hade en underbar pojkvän, stackars honom och var så nära lycka jag någonsin varit. Det är 19 år sen.. 

Blir jag lycklig igen? Eller kommer livet vara så här? Om jag är bipolär (vilket det förmodligen är, men även adhd) och inte tänker äta medicin (aldrig i helvete att jag gör det igen) KAN man må bra ändå...? 

Just det, firar 6 månader som rökfri med. Ett plus i helvetet. 
Diagnos | ADD, adhd, bipolär, depression, hund, lycklig, oro, psykisk hälsa, psykisk ohälsa, sluta röka, utredning, valp | |
Upp