idailsk

Jax mår bra i ögat, trots att det är lite rött i nedkant och ett ärr på hornhinnan. SKÖNT i min själ.

 

 

Men, jag mår fortfarande inte bra. Har fått en första tid för utredningen nu, jag log BRETT och GALET när jag fick kallelsen! 19 april! Är det dags. Jag är lite nervös.. Samtidigt som jag nu skriver, så lyssnar jag på Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" men jag lyssnar på den via ACAST  och Marie Richardson är uppläsare. Det är viktigt det där med rösten och tonfall, HUR personen läser upp. Marie är bra och lättsam. Så jag fortsätter lyssna på denna bok, som verkar spegla mitt liv. Tydligt. Utan besök på psykakuten. 

 

Jag har en vän som har samma diagnoser som jag misstänks ha, AD(H)D och Bipolär. Det är skönt att man har lite psykon omkring sig, det gör att man inte känner sig så utanför och udda. Jag har ett par vänner/bekanta till med diagnoser, så jävla skönt. Jag har även kontakt med en kvinna via mejl, med samma diagnoser. Vi berättar för varandra om livet och saker som händer och har hänt, sånt som vi kanske inte skulle berätta för någon annan. Fast vi kanske där inne skulle vilja berätta. Men VEM orkar läsa? VEM orkar höra? När man själv inte orkar med sitt eget? 

 

Vem kan älska en sån som jag? Det undrade även min vän, fast för sin egen del. Vi tänker ju på samma sak. Och jag berättar för henne att det finns män som älskar kvinnor, trots att de har diagnoser och mår SKIT i mellanåt. Hon sitter där, så sööt och vacker, vem älskar inte henne? Den är ju helbäng. Den finns nog inte. Alla älskar denna lilla tjej, hon är fantastisk. Och jag är verkligen helt övertygad om det jag säger till henne och jag vet att det är sant. Men, det gäller inte mig. Inget av det gäller mig. Jag är undantaget som ingen faktiskt tycker om eller bryr sig om. Jag är den där som kommer att dö ensam och bortglömd. 

 

Nackdelen med dessa sjukdomar/diagnoser är denna baksida, denna negativitet och hopplöshet. Men, när jag är på uppgång, då är jag helt oslagbar. Jag kan ALLT! Verkligen ALLT. Gärna många projekt på en och samma gång, flera jobb, kurser, umgängen med andra, körande hit och dit, hinner med ALLT, bakar, kokar saft, syr kläder och gör smycken, startar företag och utbildar mig, spenderar pengar och glömmer räkningar.Mer och mer, hastigheten ökar. Jag är sprudlande lycklig, glad och inspirerande. Man blir kär i mig, man vill ha mig, man vill vara där jag är, man vill ha en bit av mig. Och jag ger gärna av mig, älskar det. Just då. 

 

Sen, säger det PANG. Stopp. Rakt ned i ett svart hål. Livet kommer i fatt. Det visar sig att jag skapat mängder med problem för mig själv. Igen. Sårat ett par människor i farten. Glömt en del i farten. Inser att det gått ett par veckor, eller månader, utan att jag direkt vet vad som har hänt. När livet kommer i fatt, kommer ångesten som ett karateslag i magen. Jag stänger av. Stänger jag inte av så kan jag inte leva, kan inte vakna och leva vidare. Men det går ju inte heller så länge, det brakar även det med. Då är jag där, nere i det svarta hålet och vill bara dö. Men det går ju inte heller. Jag har ju ett barn. Jag har ju min hund. Man får inte vara så elak och självisk. År ut och år in, konstanta toppar och dalar. Till slut blir man slut, man blir trött, orken och energin finns inte mer. Jag måste ladda, men hur. Jag vet inte. 

 

"Vi är så känsliga" säger hon. Ja, det är vi. Allt känns så mycket värre än för andra, tyvärr. Vi reagerar starkare, både på glädje och ilska. Tyvärr. Ibland önskar man att man kunde vara så där lagom och fesljummen. En del säger "Ja men det är bara att ta tag i livet" Gör si, gör så. Men, vore det så enkelt för oss, så skulle vi göra det. Ni förstår inte och jag kan inte begära att ni gör det, för det innebär att ni måste uppleva det som jag (vi) upplever och det önskar jag ingen. Verkligen INGEN. 

 

 

Nu ska jag fortsätta att lyssna på Anns bok och Maries lugnande röst.