Fredag, jag är sjuk och funderar på hur jag efter 30 år är trött på att spela någon annan

Men håller på att bli frisk, tror jag. I 10 dagar har jag nu varit utan cigaretter och den vidriga medicinen Venlafaxin. Jag har biverkningar som gått i vågo, första dagarna kände jag inte så mycket. Men nu är det lite mer stötar i huvudet än tidigare, men det kan jag ta. Jag är ju utan dem! 
Likaså med de vidriga stinkpinnarna... Dessa otäcka, äckliga och vidriga pinnar som jag avskyr, men har haft svårt att vara utan. Men något hände i samband med att jag slutade med medicinen. Klick. 
 
Nu sitter jag här i soffan, med vovve och fleecefilt och myser. Skönt.
 
 
 
Sover dåligt om nätterna, somnar sent, med hjälp av medicin. Vilket jag inte vill men håller på att bli galen. Detta försvann när jag fått min lilla valp, men nu har det kommit tillbaka igen. Jag har haft detta i alla år tidigare och var så glad att det försvunnit. Men nu är det jobbigt igen. Kan ha att göra med att jag inte har magnesium kvar, det är något jag märkt fungerar bra mot insomnia och kramperna i mina ben. Så detta ska jag köpa igen. 
 
I övrigt så är jag fortfarande sjukskriven i väntan på utredning. Den som handlar om bipolär och ADD, men också Asperger. Något jag upptäkt på senare tid, men tidigare trott att det var människor med svårighet att ha hudkontakt och ögonkontakt, passar in på mig väldigt bra. Vilket öppnar upp för fler tankar. Vem kommer detta ifrån? Mamma? Pappa? Var? Men, måste det komma från någon? Vad är meningen med alla diagnoser? Det måste ju vara en meningen med allt som sker? Och att det finns en anledning till att jag "råkar ut" för detta. Och det finns i familjen, i släkten, så det är nog inte så konstigt. Trots allt. 
 
Fast, i nästa minut, så känner jag " GUD så skönt!" för äntligen vet jag.... Jag är inte knäpp, galen, idiot, lat, arbetsskygg, elak eller andra väl valda ord om vem jag är. Så, jag är LÄTTAD. Min läkare tror att jag har en bipolaritet eller Asperger i grunden och att jag har ADD ihop med det. Jag är benägen att hålla med henne.
 
Och, alla med diagnoser är olika, ingen är den andra lik, även om man kan ha vissa grundbeteende som är lika. Så snälla, döm mig inte efter att ni "känner mig" eller "men så är man ju inte om man har det".
 
Jag har spelat så väldigt många olika kvinnor för att just passa in (och gjort det väldigt bra), men orkar det inte längre, därför börjar mitt "riktiga jag" komma fram. Äntligen. Lite som att komma ut ur garderoben när man ska berätta att man är homosexuell eller kanske Sverigedemokrat - omgivningen reagerar på väldigt många olika sätt. Och i och med det så ber jag om ursäkt till alla som jag lurat, förmodligen alla jag träffat och haft någon form av relation till. Men tänk er själva, att alltid spela någon annan för att passa in, bli älskad och accepterad. Oron för att någon ska komma på sanningen om dig. Efter 30 år så är jag trött och orkar inte det mer. 
 
Detta är JAG: 
 
https://taniaannmarshall.wordpress.com/2013/03/26/moving-towards-a-female-profile-the-unique-characteristics-abilities-and-talents-of-asperwomen-adult-women-with-asperger-syndrome/
 
Denna bok ska jag köpa (plus fem till i ämnet): 
 
https://www.adlibris.com/se/bok/i-am-aspienwoman-the-unique-characteristics-traits-and-gifts-of-adult-females-on-the-autism-spectrum-9780992360948
 
Det känns OBESKRIVLIGT skönt att kunna känna igen sig. Att äntligen få ett svar på alla tankar, besvär, beteenden. Varför jag är som jag är. Varför jag aldrig känt att jag passat in, varför jag inte klarar umgänge för länge, varför jag är en expert på att vara en kameleont, varför jag alltid säger "ja" till saker för att sen säga "nej" i sista sekunden, varför jag inte klarar av ett arbete i längden, varför jag är så känslig, varför jag också kan vara så impulsiv och okänslig, varför jag kan bli så dominant och "köra på" utan att tänka på andra, varför jag känner mig som en tonåring inombords trots att jag snart är 45 år gammal, varför jag blir vansinnigt uppstressad bara jag ska åka till stan för att hälsa på någon eller handla (men det går bra när pappa kör mig) och jag svettas/mår illa och är på väg att ställa in det, varför jag tycker mer om djur än människor, varför jag har 1000 projekt igång samtidigt, varför jag blir djupt engagerad i ett ämne så att det tar upp hela min tillvaro (natt som dag) och mycket mer.... 
 
Äntligen börjar jag förstå. Jag är inte galen, jag har bara en diagnos eller tre. ♥
 
 
Och jag är inte Sverigedemokrat eller gay, jag är miljömupp och kommer att rösta på Djurens parti och dejtar gärna män. Bara för att klargöra min text då folk tendera att gärna missförstå - med flit. 
 
 
Diagnos | ADD, Venlafaxin, adhd, asperger, bipolär, efexor, hund, kvinna, lycklig, utredning | |
#1 - - Pernilla:

Jag tycker du är grym. Det som gör att jag diggar dig är för det du skriver och uttrycker dig ..gör att du är den du är. Jag tycker du verkar vara helgo. Kände dig för ett antal år sen,vet inte om du är likadan nu,men då gillade jag dig som person. Vad var det som fick oss att splittras? Dåligt minne som jag har..haha..tror det var flytt från stan för min del. Du verkar vara en hel go tjej och hade du inte haft alla dessa diagnoser så hade det inte varit du liksom :-)..kram go Girl..tror på dig!!

Svar: Tack fina människa... Det värmde! Jag tror du gjorde min kväll just nu.

Jag minns inte heller, men det kan nog ha varit något sånt.

TACK ♡
Camila

#2 - - Kickizen:

Älskade vännen min!
Jag ser i din text att många insikter kommit till dig och även minst lika många frågor.
Att du äntligen börjar kunna sätta ord på saker/beteenden/känslor i samband med ditt sökande efter ditt rätta jag är fantastiskt och jag beundrar dig något så otroligt att du mitt upp i allt ihop både slutar röka och slutar med de ohälsosamma medicinerna. Att endast sluta röka är tufft nog!
Jag känner få kvinnor som du och med det menar jag dels den inre styrkan du besitter men som du inte alltid ser själv att du har men som vi andra ser....din intelligens gör dig till den personen jag helst talar med då det ger mig sådan tillfredsställelse..(även om vi inte talats vid så vidare mycket den sista tiden)..dina kloka ord får mig emellanåt att häpna och även kikna av skratt...ditt sätt att se på saker är häpnadsväckande och det har alltid fascinerat mig...det yttre lugnet förvånar mig många gånger med tanke på det vi talat om vid tillfälle och jag tolkar det som en otrolig behärskningskonst...din nyfikenhet på saker i allmänhet har vi gemensamt...viljan att hitta lösningar och svar likaså...du säger att du är osocial och föredrar hunden framför människor men en mer kärleksfull, empatisk och medkännande person får man leta efter...din kreativitet är otrolig och jag önskar att jag kunde göra hälften av det du skapar....med andra ord....du är en person med underbara egenskaper som jag nog vågar påstå är dina egna och jag älskar dig för den du är! Jag hoppas att du i framtiden slipper låtsas vara någon annan för att passa in. Jag hoppas att dina frågor blir besvarade med tiden och att ditt livspussel kan läggas bit för bit och att du senare kan gå tillbaka och titta på vilka storverk du uträttat i ditt arbete med dig själv och vara stolt och nöjd med det du ser, för det är du värd!
Du ska veta att jag tror på dig och att jag finns här, närhelst du behöver!
Jag är tacksam och stolt över att ha dig som vän och när vi inte träffats på länge kan jag känna ett sug efter dig. Låter kanske knasigt men jag kan inte förklara det på något annat sätt.
Jag önskar dig all lycka och att saker lägger sig på plats så att du kan känna dig nöjd ända in i själen. Du är ju på väg dit, sakta men säkert och jag är tacksam att få följa med på resan och kanske få bidraga med ett och annat då och då under resans gång för att, förhoppningsvis, underlätta en smula.
Var rädd om dig raring och krya på dig! Pöss på pannan ❤️

Svar: Du min alldeles fina vän... Detta hade jag inte väntat mig. Jag både vet och känner det du tycker om mig, men jag har ju en svårighet tyvärr att ta till mig och förstå hur någon kan tycka om mig. Det är lite rocketscience för mig fortfarande.
Att du ser saker som jag inte tänkt på och att du ser det som en styrka och något positivt, gör mig så GLAD att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det värmer något enormt i mitt hjärta och kalla själ.

Jag läser detta, om och om igen, för det gör mig så gott, Jag kommer att rama in detta och ha det på min speciella vägg. En vägg jag håller på att skapa för texter och ord från människor omkring mig, om just mig. Det gör att jag kan se det varje dag, påminnas om att jag kan och att jag är omtyckt. TACK älskade du, du har sen dag ett en speciell plats i mitt hjärta....
Camila

Upp