idailsk

Dag efter dag, vecka efter vecka, så är de där. Jag kan åka från ICA och i bilen kommer tårarna, direkt. Eller närjag sitter i soffan, och är på bra humör, för att gå till köket och livet känns som att det är slut. Det svänger fort. Alldeles för fort. Jag är så trött på det, det har gått så lång tid med detta nu och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Jag funderade på när jag var riktigt lycklig senaste gången (inte bara ett par timmar utan en längre tid) och jag minns knappt, men jag tror att det var någon gång 1996-97. Nästan 20 år sedan. Sen dess har allt gått undan, år efter år. 

 

Sedan maj är jag sjukskriven, i väntan på utredning och fick då till mig att utredningen kommer ske i höst. På grund av att de har fullt upp. Nu är det höst. Jag mår sämre och sämre. Tror jag. Eller så är det i perioder. Det är mest bottenlöst. De tillfällen jag måste prata med någon, åka och handla eller säga hej till grannen, så är det med vånda. Kan vända mig om och gråta direkt. Diskret, så ingen anar något. 

 

Jag sover väldigt dåligt. Om jag inte tar mina orangea piller. Piller för neuropsykiatrisk smärta. Så, det är inte bara psyket som är ur balans. Hela jag är det.

 

Vart ska det sluta? Finns det någon väg tillbaka? Eller är detta allt? Då dör jag.