idailsk

Jag var ute och gick med hunden, släpper honom lös och han råkar springa mellan mina ben samtidigt som jag tar ett kliv framåt. Sen går allt fort. Känner hur foten viker sig och så "Pang!". Det lär som ett pistolskott. Jag håller i Rocky samtidigt som jag ligger där och har så ont. Tänkte att nu har jag stukat mig. IGEN! Svär och försöker resa mig. Hade ju dryga kilometern kvar innan jag var hemma. 

Det går långsamt hem. Med en hund som är ung, stark och stor. Men som lyssnar väldigt bra. Så här i efterhand kan jag knappt fatta att jag gick hela den vägen med bruten fot... 

Hemma. Lindar om foten. Ser lite märkligt ut. Men men. 

In med vovven i bilen, kör och lämnar honom till sonen. Åker upp till vännen i hans verkstad och slår in paket i åtta timmar. Där är jag kanske inte riktigt klok, men jag är typ alltid rastlös. Och min vän ställer alltid upp på mig. Han lindar dessutom om foten, smörjer inte den och räddar förmodligen foten. 

Måndagen kommer och jag åker till min läkare, tror fortfarande intent att den är bruten. Men börjar tveka. Vårdcentralen, röntgen, akuten. I den ordningen. Min väns fru var övertygad om att det var brutet men nej då, inte jag. Min förvånade min när ortopeden säger att det ska gipsas och jag säger "Varför det?" för att du brutit foten. Jaha, får jag köra bilen hem? Skratt. Med ett unisont svar av läkare och sköterskor "Nej!".

Min väns fru jade lovat att hämta mig (trots att jag inte trodde på henne när hon sa det var brutet) och jag är oändligt tacksam! 

Nu är det dag tre med två nätter bakom mig. Nätterna är åt helvete! Dagarna är helt ok. Men nätterna... Stoppade i mig alla 8 citodon i natt, SÅ ont. Inte hjälpte det. Ringde 1177 och berättade, plus att del av min fot domnar bort. Det samtalet var inte till någon hjälp alls. 

Idag ringer jag ortopeden.